En dopamintrött pappas bekännelser
Ja, inte vet jag något om den. Mer än att den är där. Kan va’ vad som helst. Kanske något. Kanske inget. Kanske något mittemellan. ”De lägger in mig på ronden” sa dem och ringer senare i veckan… Vem vet. Dumt att oroa sig i onödan, brukar man ju säga. Eller…? / adhdpappan
Jag skrev nyligen ett inlägg i en NPF-grupp, där jag reagerade på ett annat inlägg om mat och morgonrutiner: Föräldrar som ger sina barn Billys panpizza, Gorbys, munkar eller kanelbullar (för att nämna några exempel) för att få dem att komma upp ur sängen och gå till skolan. ”Det är det enda som funkar!” Det … Läs mer
När jag växte upp så kallades jag ibland – eller ofta – för ”Damp-Robert”. Det var kul att reta upp mig så jag började ”dampa” loss, så att säga. Detta minns jag när jag gick i grundskolan. Många raster där jag sprang efter folk, kastade saker och så vidare. Men vad jag inte minns, var … Läs mer
Så, snart fyller Arvid 3 år. Han har börjat prata ordentligt (alltså, mycket) och han härjar och röjer. Allt i sin ordning. Liten men högljudd, för att uttrycka det lite milt. Sedan finns det några tendenser… som man inte vet vad som är vad. Är det en normal 2,5-åring? Eller är det ett första tecken … Läs mer
Blö. Hela grejen med den här platsen för mig att rensa hjärnan känns … blö. Jag har inte tid att skriva. Jag vet inte vad jag vill skriva. Jag känner mig oförmögen att ta några beslut. Jag vill vara personlig, men vill inte blottlägga min familj. Det är ju ett problem, när man vill skriva … Läs mer
Tänk att man kämpar på. Ändå. Trots allt. Trots att det aldrig ”vänder”. Det hade kunnat vara annorlunda ändå. Jag hade kunnat ge upp för länge sen. Kasta in handduken och helt och hållet gå ner i ett slags förfall. Men det gjorde jag inte. Jag sitter här och tycker att det är jobbigt ibland, … Läs mer
Jaha, vad tog det? Tre veckor innan man blev sjuk, igen? Nästan exakt på dagen då jag blev sjuk förra året. Och aldrig kom tillbaka till jobbet. Samma känsla, tryck i bröst, andfådd. Trött. Segt, gul-grönt-grått slem och hosta. Det är ett tecken på att sådana här fysiska arbeten inte fungerar för mig. Jag håller … Läs mer
Men det här med att vara pappa är ju nytt, helt nytt. Jag vill inte vara som min pappa var, men märker ganska ofta att jag är sådan. Hastiga utbrott, orimliga reaktioner på småsaker.
Inte helt enkelt att bara ”jobba tillräckligt mycket”. Gränsen för vad som är tillräckligt och vad som är överdrivet mycket är väldigt suddig, i alla fall för mig.