Så lider dagen mot sitt slut. Pyjamasen är på, tänderna är borstade. Allt går enligt plan.
Vi har börjat ställa en analog klocka och säger ”När klockan ringer, då gör vi *valfritt*!” och det fungerar väldigt bra hittills.
Ibland några protester, ibland inte. Oftast inte – och det är ett friktionsfritt liv man önskar leva som förälder med NPF.
Så klockan är ställd för sista gången. ”När klockan ringer går vi upp och läser, sen ska vi sova.”
Men så börjar det där… lilla beteendet. Den fulla koncentrationen på obskyra saker. Som en person på psykadelika, som precis upptäcker mönster som flyter på väggar, golv, tak och händer. ”Allt hänger ihop!”
Skillnaden här är väl kanske att doften från den lille 2,5-åringen (och inte många 2,5-åringar använder psykadeliska droger hoppas jag) hintar om en stundande bajs.
Och så är det. En liten plutt i blöjan, som man precis har bytt. Ett litet stånkande. En djup koncentration på sina bilar. Djupa andetag, vissa nya läten, närmast kvidanden. Pressar han? Är han intensivt inne i leken? Nej, vi har nog att göra med en långtradare – och inte den sorten man vill tänka på (trevande tungor i en mörk garderob, oftast).
Nåja, det är klart ungen ska få skita. Men när allt flyter på som olja på vatten, så kommer den här jävla bajsen och förstör min mojo. Jaja, det finns värre saker man kan klaga på.