Jag växte upp med skilda föräldrar.
Det var inte en underbar känsla, som jag minns det. Jag hade en mamma i cirka 16 år innan den relationen tog slut, men det får bli ett eget inlägg om den lilla historien.
Men jag och Ida (min sambo) har en bra relation. Hon börjar nog sakta men säkert inse vad som är min personlighet och vad som är min ADHD, när det gäller till mina humörsvängningar. Jag har länge själv trott att ”jag är dum i huvudet”, men efter att ha läst tio-tals böcker om ADHD så inser jag att nej, det är inte min personlighet, det är min diagnos som gör att jag inte kan hantera vissa situationer.
Men det här med att vara pappa är ju nytt, helt nytt. Jag vill inte vara som min pappa var, men märker ganska ofta att jag är sådan. Hastiga utbrott, orimliga reaktioner på småsaker. Min grabb är ju bara 2,5 år och jag är snart 38. Då borde man ju veta bättre, kan man tänka.
Och efter varje gång man sagt, eller betett sig dåligt, så mår man ännu sämre. Man känner en skam, en enorm uppgivenhet och man känner sig totalt jävla värdelös.
Men nu, på senare tid, så inser man att det där är faktiskt inte jag, det är min diagnos. Och då blir det lite enklare, både att hantera känslorna innan man agerar på dem men också att kunna förlåta sig själv efteråt. För det är viktigt, tänker jag.