Tänk att man kämpar på. Ändå. Trots allt. Trots att det aldrig ”vänder”.
Det hade kunnat vara annorlunda ändå. Jag hade kunnat ge upp för länge sen. Kasta in handduken och helt och hållet gå ner i ett slags förfall.
Men det gjorde jag inte. Jag sitter här och tycker att det är jobbigt ibland, att kämpa och att aldrig känna att man har någon medgång.
Jag hade kunnat vara en av dem. Personerna utanför Bolaget som hänger på låset, som helt gett upp.
Men det är jag inte.