Så, snart fyller Arvid 3 år. Han har börjat prata ordentligt (alltså, mycket) och han härjar och röjer. Allt i sin ordning. Liten men högljudd, för att uttrycka det lite milt.

Sedan finns det några tendenser… som man inte vet vad som är vad. Är det en normal 2,5-åring? Eller är det ett första tecken på någon form av ”släng av ADHD”?

Om man pratar om ”risken” för att ett barn ärver sin förälders ADHD-gener så ligger den procenten på mellan 30-50%. Fifty-fifty om Arvid bär på dessa gener alltså.

Det skulle göra mig ledsen om så var fallet. Men det skulle även göra mig lite ledsen om så inte var fallet.

ADHD är inte något underbart i sig, men nu när jag vet att jag har det och jag vet hur jag kan använda det till min fördel, så vill jag inte att min lille grabb ska växa upp som en ”normie”*.

Fast det är klart, det skulle spara honom en väldig massa smärta kanske. Å andra sidan, kanske han inte behöver uppleva någon smärta. Jag finns ju där, jag har gått igenom det han kommer att gå igenom och jag kan vara med och guida i känslostormarna och den inre rastlösheten och idé-sprutan och hantera DET SOM MÅSTE HÄNDA NUNUNUNUNUNU!!

För till skillnad från min egen uppväxt, där ingen verkade bry sig nämnvärt om att jag inte kunde sitta still på lektionerna, eller att jag var väldigt trött, eller att jag ena dagen presterade bättre än alla andra för att nästa dag bara stirra ut i tomma intet, eller att jag lätt blev frustrerad, inte hade något tålamod, sa ”dumma saker” och agerade utan att tänka efter före, så VET ju jag vad hans beteende eventuellt kan bero på.

För min del, var det inget vidare kul. Alla lärare sa att jag var snäll och så. Men, det var det här med att sitta still. ”Du är en smart grabb, Robert, men du måste fokusera mer”, sa de där vuxna längst fram i klassrummet. Och mamma och pappa? Nä, inte en susning om någonting. Hela släkten? Knäpptyst.

Nu fanns ju inte ADHD på samma sätt som det finns nu. Mina klasskompisar kallade mig ju för ”DAMP-Robert”, eller ”Roberta Karlsson” för att se hur jag dampade loss. De verkade veta mer än de vuxna, nu när jag tänker efter.

DAMP – Deficits in Attention, Motor control and Perception -var diagnosen som vi idag kallar för ADHD. Det var ett nordiskt påfund som var någon form av variant av dagens ADHD.

ADHD-namnet kom först 1987 i DSM-III-R (manualen för att ge psykiatriska diagnoser), och användes i allt större utsträckning i Sverige från 1990-talet och fasade successivt ut benämningen DAMP.

Så, när jag växte upp på 90-talet var jag kanske mer av ett DAMP-barn än ADHD-barn, men ingen i skolan verkade bry sig särskilt.

Man undrar ju vad som hade hänt, om någon hade reagerat och agerat därefter. Oklart.

Nu är livet som det är, Arvid är som han är och oavsett vad som händer med honom och om han blir en ADHD-unge eller en normie* så kommer jag älska honom och göra mitt yttersta för att hans liv ska bli så bra som möjligt.

Han kommer att göra misstag och han kommer inte hålla med alla gånger, men jag kommer finnas där och göra som ansvarsfulla föräldrar bör göra – Älska, villkorslöst.

Skulle han mot förmodan växa upp och exempelvis, ja… Det får vi ta då.

Och så var det asterixen * – Normie. Det betyder kort och gott en person som inte har någon bokstavskombination, som fungerar normalt, som har en normal hjärna, med en normal skolgång (vad det nu är) och som lever ett normalt liv med normala rutiner och vänner och relationer och arbeten.

/ Adhdpappan