När jag växte upp så kallades jag ibland – eller ofta – för ”Damp-Robert”. Det var kul att reta upp mig så jag började ”dampa” loss, så att säga.

Detta minns jag när jag gick i grundskolan. Många raster där jag sprang efter folk, kastade saker och så vidare. Men vad jag inte minns, var att någon vuxen reagerade vid det här tillfället.

Jag hittade för ett tag sedan gamla skolpapper, med utlåtanden från lärare i olika ämnen.

”Robert, du är en begåvad kille men du har lite svårt att sitta till och fokusera”

Så skrev de flesta av dem. Att jag var trött, att jag hade mycket frånvaro, att jag pratade mycket och störde andra i klassen. Och att jag ibland satt tyst och var jätteduktig.

Ändå var det inga av de vuxna i min värld som kallade mig för ”Damp-Robert”, det var barnen som gjorde det. Nu var jag ju precis i gränslandet där ADHD ersatte DAMP, så det är klart att det inte var lika allmänt känt och brett kunskapsmässigt som det kanske är idag.

Men det är sorgligt när man läser och ser de här bevisen på att man haft problem med vissa saker hela sitt liv. Det var ju först bara för tre år sedan som jag fick min diagnos.

Hur hade livet sett ut om jag fått den tidigare?

Vem vet.

/ Adhdpappan