Jag skrev nyligen ett inlägg i en NPF-grupp, där jag reagerade på ett annat inlägg om mat och morgonrutiner: Föräldrar som ger sina barn Billys panpizza, Gorbys, munkar eller kanelbullar (för att nämna några exempel) för att få dem att komma upp ur sängen och gå till skolan. ”Det är det enda som funkar!”
Det rörde tydligen upp känslor och togs bort snabbt. Tydligen var det för ”provocerande”. För det måste verkligen ha varit provocerande.. Några verkar ha läst, några skrev till mig på Messenger. Men någon diskussion i grupp, nej det blev det aldrig.
Och det fick mig att tänka: Vad är egentligen en stödgrupp? Är det en plats där vi bara ska nicka, ryggdunka och säga ”Jag känner igen mig!!”? Eller är det också en plats där vi vågar ifrågasätta, diskutera och prata om konsekvenserna av det vi gör – även när det känns jobbigt?
För problemet med ”Allt som funkar är okej”-mentaliteten är att det kan bli farligt i längden. Inte för att föräldrar är dåliga eller inte kämpar, för det tror jag absolut att de gör – utan för att gruppdynamiken gör att dåliga lösningar normaliseras.
Låt mig ge ett exempel:
Mamma, 42 år. En son på 17. Skoltrött. Kommer inte upp på morgonen, äter dåligt, bråkar. Ganska vanligt, oavsett om man har diagnos eller ej.
Hon scrollar sociala medier en kväll och snubblar över ett inlägg: ”Så här får jag min unge upp på morgonen – frukost på sängen, Billys panpizza, munkar, nuggets. Funkar varje gång!”
Vid första anblick tänker hon: ”Men vad i helvete är det jag läser?”
Men så klickar hon sig in bland kommentarerna. Och vad möts hon av? Hundratals hejarop, hjärtan och ”Så gör vi också!”. Ingen kritik, ingen varning. Bara gemenskap.
Och vips, så förändras hennes syn: ”Tja, om så många andra gör det, då kanske det inte är så farligt.” Hon testar och se: Det funkar! Ungen äter, stämningen blir lugnare, skolan hinns med.
Fem år senare? Den där ungen är 22, bor fortfarande hemma, ligger kvar i sängen och väntar på nästa Billys. Tyngre både i kroppen och i beroendet av mamma – men inte i självständighet.
Det här är förstås en förenklad bild. Men poängen är: När stödgrupper bara blir bubblor av igenkänning utan ifrågasättande, då riskerar vi att normalisera strategier som i längden skadar både våra barn och oss själva.
Stöd borde vara mer än bara hejarop. Stöd borde också vara att vi vågar ställa de svåra frågorna. För om vi inte gör det så är det inte längre en stödgrupp. Då är det en echo chamber.
Lämna ett svar