Ibland känner jag mig schitzofren. Tror jag. Jag vet ju inte hur det känns, men jag tänker mig att det känns ungefär som att man har en inre röst. Standardrösten. Den som är du. I mitt fall, den som är jag – Robert.
Robert säger saker i jag-form. Jag älskar min familj. Jag är sugen på pizza. Jag vill sova länge. Och så vidare.
Men, så finns där en annan röst. Du-rösten. Den som säger saker som Du borde skärpa dig. Du borde göra klart skolan. Du duger inte. Du är totalt jävla värdelös. Jag misstänker att det här är min ADHD-röst.
Ibland, kanske oftast, kan Jag slå bort Du och då blir det en fortsatt bra dag. Men ibland, kanske mer än ofta ändå, vinner Du.
Och Du kidnappar min hjärna. Du ser till att jag inte får något gjort. Du gör så jag lägger min tid och energi på saker som kanske inte är farliga eller fel i sig, men som inte tar mig fram när jag behöver.
Och långt där inne i hjärnan, kan jag höra Robert skrika. ”Låt mig vara i fred! Låt mig få göra det jag måste! Du kan få komma fram sen!”
Ibland, kanske nästan alltid, är det en ständig maktkamp. Ibland samarbetar Du och Jag. Ibland bråkar vi. Sällan, om inte oftast, är det nog Du som vinner.
Alltid, inte sällan och inte ofta. Alltid. Alltid kommer Jag tillbaka och vinner kampen. För den gången. Alltid börjar resan om. Ner och upp, i dalgångar och på bergstoppar möts Du och Jag i evighetens kamp om min/vår hjärna.
Och det är väl det som gör hela grejen med en diagnos som Svår ADHD. Den inre kampen mot sig själv, där Jag vet vad jag behöver göra, men Du är i vägen och hindrar mig. Oss.