Här står vi nu. I vår egen lilla bubbla. Alla människor finns i sin egen bubbla. Den bubblan heter Hjärnan.
Och det är i hjärnan som allt händer. Inte i ett land hundra mil bort. Eller i grannhuset. Eller på TV. I hjärnan.
Informationen åker in genom dina sinnen. Ögon och öron främst. Näsa och känsel sen. Smak finns också, givetvis. Men inte ofta när man tittar på TV. Avsmak, möjligtvis. Men det är ju en känsla.
Du ser på TVn. Något är kul. Du reagerar. Du skrattar. Något är tråkigt. Du skrattar inte. Du kanske blir ledsen.
Det är din uppfattning av världen som bestämmer hur du kommer reagera. Vad du tycker. Vad du känner. Svamp är inte gott. Inte ens för 100 miljoner svenska skattefria nypressade hundralappar. Svamp kommer alltid vara äckligt. För mig.
Orättvisor. En gång var orättvisor något väldigt svart eller vitt. Idag är det inte så. För mig. I min hjärna.
Idag handlar orättvisor om mer än ja/nej, vänster/höger, rik/fattig.
Det är så lite vi bestämmer i våra liv. Vi kan inte välja att vi föds. Vi kan inte välja våra föräldrar. De första levnadsåren kan vi inte välja var vi ska bo, eller vilka vi ska umgås med. Vi lär oss av vår omgivning. Det är det som formar oss. Som bestämmer, som lägger grunden för vem vi blir. Om vi ska tycka illa om sossar, eller moderater. Eller islamister, eller kristna, eller judar. Eller om vi ska tycka om alla, oavsett vad. Om vi kan prata om våra känslor och tankar. Eller om det är förbjudet. Om vi skräms till tystnad. Eller får bli arga.
Sen blir vi vuxna. Eller, om vi har tur blir vi vuxna. Många stannar nog kvar på det där stadiet. Där man är den personen som man blev under uppväxten. Och så stannar man där. Är man verkligen vuxen då?
Eller så provar man olika saker. Droger. Partners. Resa. Kulturer. Filmer. Smaker. Dofter. Känslor. Upplevelser. Och så utsätter man hjärnan för något annorlunda, något nytt. Hjärnan svarar: Spännande! Men nej tack. Eller: Spännande! Mer av detta.
Men så finns det tillfället, där många – om kanske inte de flesta – hamnar. Man bryter mot det man växte upp i. Dina föräldrar är rödare än Stalin själv. Men så växer du upp. Kanske du får ett jobb. Kanske din kollega säger något som får din hjärna att startas om – tänka nytt. Kanske din första lön kommer in och du undrar varför det står 19 000SEK istället för 28 000SEK som det står i anställningsavtalet? ”Skatten” säger de som vet.
Jaha, skatten… Vad ska den vara bra för? Och så börjar resan. Mot socialismen, mot individualismen. Eller tvärtom. Eller inte alls.
Vem bestämmer, egentligen? Du gör det. Din hjärna. Hjärnan är fantastisk. Den är plastisk. Det betyder att den kan strukturera om sig. Är den fyrkantig idag kan den bli en cirkel istället. Du kan programmera om dig själv. Om du vill. Om du vågar. Men de flesta vågar inte. Och de som börjar med en ”inre resa” slutar efter ett tag. Det är ju jobbigt. Och jobbigt är dåligt. Det har nästan alla lärt sig. Så även jag.
Men inte längre. Den inre resan ska vara jobbig. Den ska vara smärtsam. Det är nödvändigt.