Utan att överdriva, kan jag ibland tycka att jag är rätt bra. På mycket. Inte allt, givetvis. Men många saker.
Brett spektrum. Pragmatisk och omtänksam. Engagerad. Motiverad. Energisk. Driven. Tills…
Den andra sidan av ADHDn slår in och man blir handlingsförlamad. Trött. Ledsen. Prokrastrinerande. Uppgiven. Ofokuserad.
Att söka jobb, är ju kul. Inte särskilt. För när jag bläddrar bland jobbannonser så stämmer mycket in på mig. Sen ska man sälja sig. Jag har ett starkt CV – gjort mycket. Men inte så länge… Det sätter sina spår.
Nu studerar jag 200% istället. För att bli mer attraktiv. Men, ingen hör av sig längre. Trots utbildningar och jobb. Ingen verkar vilja ha en sån som jag. Det värsta är väl kanske att man inte får reda på varför. Tystnaden, som går från ansökan till ”beslut”. Om det ens tas något beslut. Det är fördjävligt och det sänker ens motivation. ”Ta vilket jobb som helst” säger någon. Nej säger jag.
Min resa, handlar om hur jag kan hålla – på sikt. För mig själv, för min son. För min familj. Jag kan jobba i restaurang ett tag. Sen går jag sönder och blir utbränd. Sen börjar sjukskrivningen.
”Jobba inte 100% då” nej precis, det är nog ett krav för att jag ska hålla på sikt. Men det kräver ju fortfarande att jag får ett jobb. ”Men jobba 50% på restaurang då” – Javisst. Fast nej. För det spelar ingen roll. I den miljön, kan jag inte ge 50%. När jag är på jobbet, jobbar jag. Jobbar jag 4 timmar på en dag så är det absolut bara 4 timmar, men jag bränner energi som om det vore 8. Jobbar jag 8 timmar, så är det 16. Det finns liksom inte tillräckligt med kapacitet för min kropp eller hjärna att hantera det.
Och det blir värre, nu när man inte arbetat på ett tag. Man känner sig isolerad. Utstött. Ensam.
Men snart vänder det, sägs det. Av någon. Men inte av mig. Men jag kämpar på, ändå. I mörker. Mot en oviss framtid. Men jag har min familj. Än så länge.