En dopamintrött pappas bekännelser
Jag skrev nyligen ett inlägg i en NPF-grupp, där jag reagerade på ett annat inlägg om mat och morgonrutiner: Föräldrar som ger sina barn Billys panpizza, Gorbys, munkar eller kanelbullar (för att nämna några exempel) för att få dem att komma upp ur sängen och gå till skolan. ”Det är det enda som funkar!” Det … Läs mer
När jag växte upp så kallades jag ibland – eller ofta – för ”Damp-Robert”. Det var kul att reta upp mig så jag började ”dampa” loss, så att säga. Detta minns jag när jag gick i grundskolan. Många raster där jag sprang efter folk, kastade saker och så vidare. Men vad jag inte minns, var … Läs mer
Blö. Hela grejen med den här platsen för mig att rensa hjärnan känns … blö. Jag har inte tid att skriva. Jag vet inte vad jag vill skriva. Jag känner mig oförmögen att ta några beslut. Jag vill vara personlig, men vill inte blottlägga min familj. Det är ju ett problem, när man vill skriva … Läs mer
Men det här med att vara pappa är ju nytt, helt nytt. Jag vill inte vara som min pappa var, men märker ganska ofta att jag är sådan. Hastiga utbrott, orimliga reaktioner på småsaker.
Finns det forskning på föräldrar med NPF? Ja, men inte mycket. Otroligt lite. Märkligt, när så många vuxna (ca 3% av Sveriges befolkning) har ADHD/AST.